Nu kan bella stå själv. Och hon går med hjälp av oss. Det går så himla fort allting.
Det här ju min sista bebis så jag vill verkligen njuta av alla små steg som både Bella och Vickan tar .Även om jag stundtals är oerhört trött på att vara hemma så älskar jag att vara med mina barn. Eric e så stor och hjälper till så fint med sina småsystrar. Tänk att han redan är 10 år. Stora killen. Men jag kommer ihåg när han vara liten plutt och tog sina första steg mellan mig och Per. Då var han så liten och pluttig. Nu e han så stor och självständig.
Att ta beslutet att inte skaffa fler barn är både skönt och jobbigt! Skönt för att man vet att man inte kommer orka mer. Skönt för att man vill focusera på dom barn man har men oxå på sin underbara man. Men ledsamt för att man aldrig mer får var gravid, aldrig mer bära ett barn inom sig. Aldrig mer vara med om dess första självande minutrar i livet. Aldrig mer få komma hem med en liten, lite bebis som snusar så gott i mammas famn.
Man får både glädjas och sörja, var sak har sin tid. Inte alltid folk runt omkring förstår dock. Ibland vill man dela saker, ibland bara vara tyst. Sen får man glädjas åt andra som får barn. Snart e det Melissas tur igen. Mysigt med en liten bebistjej till. Har handlat lite grejer redan, ibland kan jag bar ainte hålla mig, det finsn så mycket fint!